Det är den andra maj år tjugohundratio

Tunga och snabba regndrppar har fallit halva natten och mina öron och min snurrigt lyckliga själ höll dem sällskap. Tappade lusten att sova när kroppen har fångat de postiva känslorna igen, allt för många vakna timmar på min lilla vita soffa efter att Zorro åkt hem. Men det gör absolut ingenting, pyssla lite i några timmar och sen får jag återgå till att vara lat.

Idag är en dag att vara tacksam på. Jag är tacksam över världens bästa Barcelona. Jag är tacksam över mina fina vänner som håller mig kvar i deras liv via teknikens under. Jag är tacksam över alla vägar och val i livet som lett mig hit. Jag är tacksam över alla lärdomar livet gett mig. Tacksam över min finaste vän jag fann här. Jag tackar universum för min existens. Jag uppskattar att det låter mig finnas till, även om det bara är för ett litet tag om man ser till det stora hela. Jag är tacksam för den stund jag fått.

Luís

Joel´s filosofier

There are only two mistakes one can make along the road to truth; not
going all the way, and not starting

Någonstans i universum vill jag bo

Att jag alltid ska bli allt för känslomässigt involverad i allt jag gör och på alla platser jag hamnar på. På gott och ont. Jag har flyktbenägenhet som en antilop, när det skiter sig så lägger jag klövarna på ryggen och försöker att jaga ikapp lyckan någon annanstans. Jag vill inte. Jag trivs alldeles för bra här. Funderade på idag om jag någonsin kan känna mig helt hemma någonstans (jag har fortfarande inte packat upp allt ur min väska, alltid redo att bege mig av). Eller om jag kan känna mig mer eller mindre hemma överallt?

Mitt i all den känslomässiga röra jag skapat mig så fick jag ändå ett litet lyckorus när jag gick över gårdsplanen för att hämta in en av unghästarna. Jag bor i Spanien. Det var det jag sa för ett år sedan att jag skulle göra och jag tog mig hit. Jag var god nog mot mig själv och besannade den drömmen. Det var en eftermiddag när jag vaknade upp efter en tupplur hos familjen i Havanna, jag satte mig käpprakt upp i sängen som att någon hade kastat ner tanken från det blå rakt i skallen på mig. "Jag ska flytta till Spanien och jobba med hästar", sa jag högt till mig själv. Jag spånade vidare där jag gick med Saturno och insåg att om inte Brita fått med mig till Cuba hade jag inte fått idén, eftersom det var mest för spanskans skull som jag väckte den här drömmen till liv. Och hade jag inte börjat arbeta på Gröna Lund hade jag inte träffat Brita. Och då hade inte mitt liv sett ut så här alls. Universum är bra lustigt ibland, hur ödet tar oss igenom livet. Men intet sagt att vi lägger allt i händerna på slumpen, det är ändå vi själva som skapar vårat eget öde.

The Verve - The drugs don´t work.

Im awake again

Slog upp mina blå redan innan sju så här på min lediga måndag. Oförskämt pigg eftersom jag sov middag igår, så jag kunde lika gärna gå upp och göra nåt vettigt. Släppte ut skolhästarna som arbetat hårt hela veckan och förtjänar lite bus. Till och med Petete gjorde några språng. En kaffe till mig och tvätta kläderna i en foderhink eftersom tvättmaskinen fortfarande är paj. Känner mig som en bondmora när jag står där och knådar mina kläder.

Solen hälsar på idag också och jag känner hur känslorna hittar tillbaka in i mina celler. Eller är det nya känslor som byggs upp? Ut med det gamla och in med nytt. Utrensning. Hur som helst så känns det bättre nu när min kropp har vaknat till liv igen, det var som att någon tryckt på pausknappen och jag var i offline-mode konstant. Kan lyssna på musik igen, ville inte riktigt göra det under de här dagarna då musik förtjänar att kännas till.

The song of the day är Jonna Lee- In the mood for you.

Happyfejs!

Det doftar tivoli och skolavslutning

Efterlyses: Känslor

Någon gång nu i veckan försvann alla mina känslor. De

är ljust blåa, kärleksfulla, virvlande, något för stora för en

människa på en och sextio och kan även ha en touch av

rastlösa inslag. Nu har dessa gått vilse, alternativt stulits

och jag skulle vilja ha tillbaka dem snarast då de har

visat sig behövliga. Lystrar till ljudet av hovklapper eller

musik av alla dess slag (men Håkan Hellström, Depeche

Mode och Regina Spektor har visat sig vara effektivast).

Hör av er via bloggen eller per telefon

om ni vet eller har sett något.

Bilden visar en jag tillsammans med massvis av mina numera borttappade känslor

Länsad och tömd

Den allra värsta känslan är nog att känna sig tom. Alldeles urgröpt. Tom, som en urdrucken mjölkkartong i ett ekande kylskåp. Men inte ens kylan i plåtskåpet finns i kroppen. Tomheten fyller upp varenda cell och känslorna är som uppabsorberade med en sådan där superdiskrasa som finns på TV-shop. Jag har haft denna ihålighet i kroppen hela dagen. Utan någon som helst anledning egentligen och helt utan min tillåtelse.
Jag föredrar känslor. Även om det är en svår och modfälld en. Även om det är en vred och ilsken känsla. Hellre ett hjärtskärande och förtvivlat sinnestillstånd än att inte ens kunna greppa minsta lilla sentimentala förteelse. Att vara så här tom är fruktansvärt meningslöst. Inget rör mig i ryggen när jag är så här. Musiken påverkar mig inte, människor kan säga vad som helst och allt jag vill är att gå och gömma mig under en gammal filt tills det går över. Jag vill inte vara otrevlig mot någon egentligen, men mungiporna är som fasttejpade och försöker jag att le blir det bara något slags grin. Inte ens när någon ger mig den finaste blomma jag någonsin fått i mitt snart tjugofyraåriga liv infinner sig minsta lilla känsla.
Fuck.

Gracias

Som det strålar från ditt hjärta

Ännu en kväll i baren, med fotboll på tvn och en brasa i öppna spisen. Nåväl.. det var väl en nästan-brasa eftersom någon bestämde sig för att leka med kartonger, tändvätska och tändare. Män växer då aldrig upp, det kommer alltid finnas en speciell relation mellan dem och att fjutta eld på saker och ting. Så länge det sker inom säkra ramar så går det väl an.

Josep var inte här under förmiddagen så jag longerade och red hans hästar, plus göra mitt vanliga arbete med unghästarna. Men på något sätt gillar jag det ändå, när jag kan planera hela dagen som jag vill utan att behöva anpassa mig efter någon. Vanligtvis har jag det bara så på eftermiddagarna, eftersom jag annars passar upp på både honom och Mari från morgonen fram till siestan. Red söta Milano (som har börjat gå riktigt fint sen Josep tog över honom), starka Capitan som jag fortfarande är helt slut i armarna och handlederna efter. Men efter några galopper blir han mjuk och fin och går som en klocka. Även Luis såklart. Jag snor honom så ofta jag kan. Han är en go och rund liten häst, men med MYCKET power. Så han känns ganska maffig ändå när man sitter där uppe. När allt väl klaffar kan man bara glida runt och känna sig hur duktig som helst. Men det är Luis som ska ha cred. Vilken kuse.

Solen har hängt med oss hela dagen, så jag kunde ligga och läsa min bok på murkanten på lunchen medan jag fick lite färg på mina bleka ben, som har gömt sig under ridbyxorna allt för länge. Gregorio bestämde sig för att ge även mig en dusch när jag stod och spolade av en hästarna. Behärskade mig när han frågade om allt var lugnt och jag log med mungipan och muttrade fram ett "Si si, todo bien". Smög sedan och ställde fram en hink med vatten vid en av buskarna och när de började fodra hästarna log jag mot honom för att därefter, när han vände ryggen till ge honom en välförtjänt dusch han med. Förstår inte vad han blev arg över. Är man med i leken får man leken tåla.

Någons kläder blev visst lite våta. Men det var då inte mina.

Dagens låt är "Hjärta" med Kent. Jag har haft den på repeat större delen av dagen och inte tröttnat än. Har inga planer på att göra det heller. Kärlek till hjärta.