Det finns metaforer för allt

Att försöka behålla kvar den här känslan och det jag har nu känns lite som när man ligger i solen och ser hur ett moln närmar sig. Man passar på att njuta fullt ut innan solen skyms, trots att man kan ha legat där ett bra tag innan. Varför njuter man inte så hela tiden? Jag kan inte se det där molnet än, men man vet inte när det kan dyka upp. Varför väntar jag ens på det? Njut, njut, njut nu för bövelen. Förr eller senare kommer det alltid ett, men har man tur är och det bara ett litet, tunt ett som skingras fortare än vad man kan säga Sangria.

Vilse i pannkakan

Regnet smattrar på taket och Brita ligger fortfarande och snusar gott i sängen. Kan inte hjälpa att jag känner lite lättnad, även fast jag älskar mitt jobb. Nu när ridbanorna inte går att använda så är det okej att sitta inne i baren och snacka skit.
Det blev en längre natt än vad vi trodde igår. Efter en mojito på en dunkel liten bar på en smågata bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Men då vissa delar av tåglinjen fortfarande är avstängda på grund av byggarbete var vi tvugna att snirkla oss runt och när vi trodde vi var på rätt väg visade det sig att vi hade helt fel. Många märkliga människor ute och Brita hade skavsår och ont i halsen. Stackarn. Men efter många om och men kom vi till slut hem till gårdens trygga vrå. Det som är underbart skönt är hon och jag är lite av samma skrot och korn och oroar oss inte i onödan. Allt ordnar sig till slut. Det gör det alltid.

Nu har en av mina bästa vänner fått smaka på det livet jag har funnit här i ett land flera gånger bättre än det vi är födda i. En plats där det är lättare att andas, äta och älska. Inte trodde jag att livet kunde vara så här. Men desto mer jag älskar, desto räddare blir jag att förlora det jag har. Det är en av nackdelarna med kärleken, men det är som att inte våga äta upp kakan för att vara rädd för att till slut inte ha något kvar att knapra på. Men vet du vad, man kan alltid baka fler.

Me?

Vad människor i allmänhet kallar ödet är
i själva verket deras egna dumheter

Give a little bit

Gnuggar lyckligt sömnen ur ögonen. Hjärtat är fullt av kärlek och himlen av blå färg. Fåglarna kvittar frenetiskt och hästarna bankar efter frukost. I sängen ligger Brita och Arco och snusar. Efter ett långt väntande så kom hon äntligen farandes i en gul liten taxi, resten av natten spenderades i soffan med te, ett medtaget påskägg och en massa viktigt skitsnack. Damp i säng runt fem och nu, efter en timmes sömn eller två är det dags att göra denna dagen till något att minnas. Brita får sola sina svenska armar medan jag jobbar hästarna.

Nu är alltid bara så perfekt. Mitt hjärta pumpar runt lyckokänslorna i kroppen och gör mig alldeles prillig.

Kan själv!

"You never need help, do you?"

.. var Joseps ord när jag hade gett hans häst medicinen själv. Det ligger lite sanning i det, tycker inte om att folk ska behöva hjälpa mig med saker. Men har insett mer och mer att vi kan inte klara allt själva, leva helt själva. Man behöver alltid andra - på ett eller annat sätt.

Lazy me. Lazy you. Lazy us.

Himlen öppnade sig och det var bara att plocka in allt snabbt som attans och slänga in hästarna i boxarna igen. Det tackar mina ögon för. De är lite trötta och tunga på grund av att jag inte alls har någon lust att sova om nätterna. Det är faktiskt sablans tråkigt. Är hellre med Salva, sitter framför dumburken eller läser alla mina böcker som jag fick när familjen var nere. Eller som härom natten när jag tog en varm dusch istället och satte mig sedan på brunnen här utanför under stjärnorna med en kopp te. Men det får jag betala för när jag ska jobba nästa dag. Kanske kan man uppfinna något super-piller som ersätter sömnen? Eller så dricker man bara mera kaffe. Kaffe is the shit.


Om några små timmar sätter sig Brita på planet från Arlanda med hela hennes härliga härlighet och medtagande messmör och svenska tidningar åt mig. Hon anländer inte förrän sent i natt, men den som väntar på något gott.. (och nu pratar jag inte om messmöret).
Jag hade planerat att återvända till Sverige i maj, till kungsträdsgårdens alla härliga körsbärsträd i blom och Stockholms underbara nätter. Men som det ser ut nu vill jag inte lämna mitt nyfunna paradis på ett bra tag. Jag ska inte strula till livet när jag äntligen hittat en plats där mitt hjärta känner ett lugn som det inte har fått uppleva på länge. Det kommer göra ont att komma tillbaka och inse att jag aldrig kommer att få uppleva bitar av livet igen som jag har älskat så mycket. Jag sitter hellre häär, och luuktar på blommorna..

Universe it is

Livet ger oss inte alltid det vi ber om, men vi får alltid det vi behöver

Kärlek men ändå inte

Jag undrar om man kan känna sig kär i en person fast man egentligen inte är det? Det finns en man som arbetar här i stallet, som jag tycker väldigt mycket om. Inte alls på något plan av förälskelse eller att jag skulle vilja ha honom som något mer än vän. Men han är en fantastisk person och i början blev jag galet nervös av att han bara pratade med mig. Han se väldigt allvarlig och seriös ut, men så kläcker han ur sig något som får mig att vrida mig av skratt. Han är en av de personerna här som verkligen tar sitt arbete på allvar (det är inte alla som gör det) och det gör att jag verkligen respekterar honom. Han är grym på det han gör och hjälper mig så mycket med min ridning. Men åter till frågan. Ibland kan jag känna så otroligt mycket kärlek till denna människa, nästan som att jag är kär. Men mer som man älskar en hund, inte alls att man vill ha denne på ett fysiskt sätt eller inleda något mer. Nu gör han mig inte nervös längre, men jag är rädd för att göra något misstag eller annat dumt inför honom, eftersom jag vill att han ska tycka att jag är en sådan bra person som alla verkar tycka att jag är. Jag vill bara ge honom en stor kram för att jag tycker om honom så mycket, men han är inte en person man gör så med då han har alldeles för mycket integritet.
Det finns så många fina människor här som jag är så glad över att jag har mött.

Min bästaste Brita

Tisdag är det visst idag. Så det menas med det att det bara är två små dagar tills min kära Brita anländer hit till Barcelona. Det ska bli fantastiskt att få krama om henne, snacka skit och goja, låta henne träffa alla roliga människor här och förstås dra upp alla gamla minnen från Gröna Lund och Cuba över en drink eller två. Det var länge sen jag var med nån som verkligen känner MIG, den riktiga Michelle.


Vi efter en hård vandring upp till paradiset El Nicho i djungeln på Cuba

Frihet som det ska vara

Stod för ett tag sedan och longerade Romeo och helt plötsligt slog det bara till - en total känsla av frihet. Jag har valt det här livet. Jag har valt bort bitar som luktade fisk och tagit mig efter mycket om och men hit där jag är nu. Jag har frihet att stanna här, jag har frihet att ta mig vidare imorgon om jag så vill. Jag har inget som håller mig kvar egentligen, det är ingen knussel och pyssel om jag skulle vilja fly utan kan packa ner allt jag äger i min väska och gå dit näsan pekar. Men nu är livet så fint att jag vill välja mitt liv som det ser ut precis nu.

Frihet definieras mer formellt som "rättigheten att utöva och utveckla självbestämmande utan begränsningar".

Utan begränsnigar. Det kan bara bli så stort som du vill. Livet alltså.