I romanen "Livet efter gud" läser jag dessa rader:
"Alltså, jag tror att när man är trettio så har man redan haft de flesta av sina viktigaste minnen. Efter det blir minnet som det vatten som rinner över kanten på ett redan fullt glas. Nya erfarenheter registreras helt enkelt inte på samma sätt eller med samma eftertryck. Jag skulle kunna skjuta heroin med prinsessan Diana, naken i ett störtande jetplan, och upplevelsen skulle fortfarande inte kunna mäta sig med den gången snuten jagade oss efter att vi kastat Taylors verandamöbler i poolen när jag gick i nian. Du vet vad jag menar"
Jag förstår, men ändå inte. Är det verkligen så här? Jag kommer aldrig mer att uppleva livet så fantastiskt och stormande som jag gjorde förr? Jag har tre år på mig till trettio. Eller är det redan för sent?
2 kommentarer:
Väääägrar tro på det! Har ju passerat 30 redan och jag tänker minsann fortsätta minnas med kärlek och eftertryck, även sånt som händer efter 30 så det så :)!
//Jane
Klart att det inte är så! Det beror väl på vad man gör o vad man upplever när. Lovar att om du får barn någon gång, så kommer du att minnas det, starkt!
Kram från Syvonne, 50 år!
(När jag var 45 fick jag äntligen en egen häst! Det var stort!)
Skicka en kommentar