Catch it if you can

Jag trivs for bra har. Jag har inte nagon anledning att nagonsin flytta till Sverige igen. Men nar jag har den har kanslan i kroppen blir jag radd. Eftersom jag alltid sumpar allt som ar bra. Det glider alltid genom mina fingrar. Och nar jag mar bra och ar uppe pa toppen vantar jag alltid pa smallen som foljer. Jag kan aldrig behalla nagot. Det suger.

Catalunya

Jag tycker det ar markligt hur tiden lurar oss ibland. Hur kan det kannas som om jag har bott har i evigheter trots att det knappt gatt tre veckor? Idag ar det mandag och jag ar ledig igen. Tryckte pa mig min mossa och drog jackan omkring mig for att promenera till taget och in mot Barcelona. Lyckades som genom ett under hitta ratt igen och vandrar runt bland alla tokiga typer och alla sorters manniskor du kan tanka dig. Forsvinner under min mossa och bland alla kroppar omkring mig. Skon kansla av att inte kanna en endaste person har, att vara pa gransen till osynlig.

Har i Barelona kan fler manniskor engelska, men aven den dar sablans katalanskan. Rena rama grekiskan och nar folket i stallet borjar tjattra pa det istallet for pa spanska kopplar jag bara bort dem. Spanskan kan jag hanga med i en del och tanker da inte forsoka lara mig ett till sprak. Inte nu i alla fall.
Tycker om de spanska hastarna, aven om alla hingstarna har liite for stor dos av testosteron i kroppen. Som aven manga manniskor har. Jag trivs med vad jag gor och folket pa garden tar hand om mig sa fint och ar guld varda. Men ibland ar det skont att bara ligga i min stora sang i morkret och umgas med mina minnen..

Que frio!

Okej. Nu far det vara nog. Ge mig tillbaka min van solen, tack. Barcelona ar regnigt och kallt och jag sitter pa ett internetcafé med Riikke. So far har detta jobbet kanns som ett av de enklaste jag haft, trots att chefen sa innan jag borjade att "Here we work, not like in Andalusia where people just have fiesta and siesta all the time". Det var bra mycket hardare in Sevilla, vill jag lova.
Bor tillsammans med Riikke som ar finsk och en av de bolivianska killarna som ocksa arbetar i stallet. Samuel har egentligen utbildat sig till elektronikinjenjor, men maste istallet mocka skit och fodra hastar. Ratt orattvist tycker jag.

Por favor!

Hur oansvarigt ar det inte egentligen att bara lamna allt och istallet bara gora det man har lust med? Forut skulle jag haft varldens angest over hur jag beter mig, men det kanns som att alla manniskor ar tilldelade en varsin portion angest under sin livstid och min ar pa vippen att ta slut. Om den inte redan gjort det, jag har slosat alldeles for mycket med den under de senaste aren. Fuck angest.

Horde att det snoade i Sverige igar. Atminstone i Stockholm. Jag hade borjat att grina om jag befunnit mig dar, hatar den dar vita skiten av hela mitt hjarta. Har i Spanien ar det som ett september-sverige ungefar och ibland som ett augusti under dagar med sol. Tack. Tack Michelle for att du ar sa puckat impulsiv och gor saker som att fly landet. Men jag har upptackt nagra saker med den har sodra delen av europa. Mjolken smakar inte mjolk. Man far vanta galet lange tills rodljusen slar om och man kommer over gatan. Varannan reklam pa tv ar for en medicinsk produkt och resten for parfymer. Ingen har kommit pa varfor engelska ska vara bra att kunna. Fotboll ar heligt.

Valencia

Jag som hade tankt att styra kosan mot Alicante hamnade istallet i Valencia efter som det inte klaffade med bussar och dyligt. Kanns markligt att vara i Ivans hemstad nar inte han ar har, men pa sondag aker jag till Tarragona och halsar pa.
Gudomligt skont att bo ensam efter att ha delat rum alla manader pa Yeguada Westfalia. Har bara strosat runt i denna underbara stad, suttit i solen pa torget, handlat for lite for mycket, totalslappat pa hotellrummet och zappat runt bland spanska kanaler for att hitta bade grym fotboll (Barca!) och Pippi Langstrump som helt plotsligt har lart sig ett nytt sprak.
Nu, dags for mer sol och people-watching. Hasta luego!

Sommarens sista smak..

Det ar ganska fascinerande hur musik och en viss lat kan paverka en fysiskt. Hur minnen ploppar upp som svampar efter regn. On. Ont i magen. Angest. Off. Krampen slapper. On. Magont igen. Tankar. Off. Off. Bast med off. Men kan inte lata bli anda. On.

Hanger pa Youtube, Bukefalos och Facebook alldeles for mycket. Kan ju inte vara med de andra uppe i stallet hela tiden. Vill att ryggen ska bli battre! Och inte behover jag packa om en fjortonde gang heller. Vilken javla potatis man har blivit. Men imorgon bar det av.. Alicante, Valencia och Barcelona. Gora nagot vettigt.

Barcelona

Varje gang jag har satt mig ner for att forsoka printa ner nagot vettigt och intressant, ar det som att nagon blast ur min hjarna med en sadan dar maskin som man far bort lov och blad fran gatan med. Inspirationen kommer som oftast igen nar jag sitter och rider eller springer en runda, men sedan ar det forsent nar jag sitter framfor datorn igen.
Min resevaska har statt oppen i flera dagar nu, jag har forsokt att packat lite smatt. Men av nagon underlig anledning finns det alltid sjutton andra viktigare saker att gora (som att sitta pa youtube eller blogga). Men nu ar jag pa vag igen. Det kanns bra. Jag kanner mig alltid som lyckligast nar jag ar pa vag nagonstans. Jag hoppas att min rygg ar bra igen innan jag borjar pa det nya stallet i Barcelona, det har gatt tva veckor nu sedan Chillon bestamde sig for att jag passade battre pa marken an pa hans rygg.

Restless

Mot oandligheten och vidare

Lilla drommen ar lika vacker som den stora

Harom dagen, nar jag satt och red Little Dream pa utebanan sa slog det helt plotsligt till. Boom! En valdig kansla av total lycka. David och Mariachi galopperade pa andra sidan, solen sken, det var oerhort lugnt pa garden och jag och Little Dream kandes som en och samma varelse som ville precis samma saker. Ofta nar jag har sadana har stunder sa borjar hjarnan att tanka pa hur mycket jag kommer att sakna det har nar jag inte langre lever det har livet, nar jag ar nagon annanstans. Men jag forsoker numera att sla bort de tankarna och istallet totalt njuta av att bara fa kanna sa har. Visst kommer det att komma jobbiga stunder och perioder da livet inte kanns lika behagligt. Men da kan jag plocka fram den dar dagen nar jag svavade fram med ett busigt litet sto en varm formiddag i november.

Hello. My name is Bruise.

Det ar en bit in i november, men enligt mig sa kanns det snarare som svensk augusti. Me like. Very much. Runt sju nar man skrittar av sista hasten sa riktigt kanner man den kyliga doften som tranger upp i nasborrarna och kan lika garna vara en varkvall i maj eller en sensommardag.
Jag har ont. I hoger kna. I vanster armbage. Runt hela hogeraxeln. Mitt vanstra pekfinger ar lite halvt deformerat. Min nacke kanns den med. Jag har fatt dille pa att aka av hastarna den senaste tiden. Lancero leder ligan, men Chillon ar inte langt efter. Jag har varit sa nara manga ganger pa honom, han ar en riktig jakla segpropp men ratt som det ar sa bara exploderar han och jag ar lika forvanad varje gang jag sitter kvar. Men inte alltid som sagt. Sist for vi in i ridhusvaggen och gick omkull och jag skrapade upp hogerarmen. Jag ser ut som en riktig streetfigher, som David sa. Den markligaste var Chevere, som var inne i ridhuset for forsta gangen i hans treariga liv. Han ar en krallig hingst med varldens nacke och brukar vara ganska cool. Men dessa hinder som stod inne pa banan var extremt farliga och han reser sig, och som i slowmotion gar vi omkull. Det gick sa langsamt att jag hann till och med hann kika efter landningsplats.