Ridningens konst

Är det inte fascinerande egentligen? Att en annan varelse, av en annan art. Så mycket större och starkare, tillåter att vi sitter där uppe och ber dem om saker (eller kräver, i många fall). Flytta din rumpa, gå framåt, stanna. Bär mig. För jag vill sitta här uppe på din rygg. De har stora hjärtan, hästarna. Vi krånglar och vi provar, medan de försöker att vara oss till lags. Vissa står ut hela livet, även fast de egentligen aldig blivit riktigt förstådda. Andra får nog tidigt och säger att, om du inte förklarar tydligare vad det är du vill - då tänker inte jag vara med. Stora hjärtan har de, våra kära vänner. Tänk på att det var människan som gick till hästen, tog den och bestämde sig för att rida. Det var inte hästen som letade upp sa, kom och sätt dig på min rygg. Var tacksam över att han är din vän, din följeslagare. Ge hästen en möjlighet att förstå och den kan bli den bästa möjliga sig själv.