Chastra

 

I förrgår fyllde min prinsessa hela tolv år. Så mycket jag har upplevt med allra finaste Chastra, min första stora kärlek. Jag var inte gammal, hon var inte gammal och tillsammans var vi bäst! 

Vi har lärt varandra mycket och jag är tacksam över att fortfarande ha henne i mitt liv. 

(Tack för era kommentaren Jane och Syvonne på föregående inlägg. Då får jag väl fortsätta ha hopp om livet)

.

Ge mig min barndom tillbaka

I romanen "Livet efter gud" läser jag dessa rader:

"Alltså, jag tror att när man är trettio så har man redan haft de flesta av sina viktigaste minnen. Efter det blir minnet som det vatten som rinner över kanten på ett redan fullt glas. Nya erfarenheter registreras helt enkelt inte på samma sätt eller med samma eftertryck. Jag skulle kunna skjuta heroin med prinsessan Diana, naken i ett störtande jetplan, och upplevelsen skulle fortfarande inte kunna mäta sig med den gången snuten jagade oss efter att vi kastat Taylors verandamöbler i poolen när jag gick i nian. Du vet vad jag menar"

Jag förstår, men ändå inte. Är det verkligen så här? Jag kommer aldrig mer att uppleva livet så fantastiskt och stormande som jag gjorde förr? Jag har tre år på mig till trettio. Eller är det redan för sent?

Strövarstråt i staden

Efter en lång vecka i stallet så var det underbart att få komma hem till Camilo och bara vara. Träningsvärken i kroppen efter att vara igång hundratrettio procent behöver lite vila. Vi tog en sväng in till stan och jag insåg att här inne så finns det knappt någon snö alls! Det är här man ska vara alltså..

Om det finns uteserveringar, då är det defenetivt vår!

Camilo i sina drömmars butik.

Jag upptäckte också att det finns gömställen i gamla stan, som jag aldrig

 någonsin sett. Jag?! Urstockholmaren liksom.

Däröver ligger Grönan kall och tyst och rätt så tom. Men snart kommer vi.

Påsk är det visst snart också. Halleluja.

Fina du. Fina vi.

Stockholm är inte så tokigt ändå. Så länge det inte ligger snö därpå.

Miracles happen

Åh, herregud.. jag sitter och storbölar som ett barn. Jag har hittat honom! Helt sanslöst. Jag gick in och sökte på den danska avelsföreningen för PRE. Där var han. Min lilla Teo. Jag kan inte förstå det, men där är han. Han verkar må bra och jag ska till danmark, så är det bara. Jag ska försöka att få tag på ägaren och jag hoppas att det är samma kvinna som var nere i Barcelona och köpte honom som fortfarande har honom kvar, för hon var verkligen hur gullig som helst. Här är han. Lilla Teo har blivit stor.. han är född 2009, så han är 4 nu. Jag minns när han kom till stallet med fyra andra hingstar, han var vettskrämd och det gick inte ens gå in i boxen utan att han flög in i ett hörn och skakade. Än mindre sätta på en grimma. Men med tålamod och kärlek gick det. Och som jag fick tillbaka.
Den sista bilden är gammal, för där är det jag som rider honom. Mitt hjärta.

Teofilo Z

Lilla stora vackra Teo. Varje dag undrar jag över var du finns nu och om de behandlar dig väl.

Jag saknar dina galna upptåg och hur du följde mig var jag än gick.  

Tack.

Jobbigt att jobba?

Äntligen kom den tillbaka, den värmande solen. Det droppar från istapparna och man blir bländad av snön på marken. Men det känns ju inte alls som att det bara är sex veckor kvar tills Gröna Lund öppnar, det ska ju hinna bli vår. På riktigt! Bort, fördömda snö!
Igår sa Camilo att, om man arbetar med det man älskar - då jobbar man ju egentligen inte. Han syftade på mitt arbete, som jag har gett hela mitt liv för. Men det är jag så tacksam över. Det ÄR mitt liv, det är mitt jobb. Same, same. Han sa också " fast då jobbar du inte på Grönan heller". Det är jag beredd att hålla med om. Jag skulle kunna göra göra det gratis. Låt mig bo i Pettson och Findus hus och ge mig några våfflor om dagen, eller den goda thai-maten som finns i parken - så kan jag arbeta utan att få betalt. Fast, utan pengar.. då skulle jag behöva fara till sydamerika i en av de flygande elefanterna.

Vackrast i världen

Fick mig en stund med min finaste idag. Annars är jag för upptagen med att träna unghästarna och hon med att lära folk allt hon kan på ridskolan. Hon är nog den häst i hela världen jag måste tänka minst på min ridning, jag bara gör, jag bara är, och det bara blir. Det är underbart. Tack fina Chastra för att du finns.  

Chastra och jag 2005

El mejor

Jag älskar dig så sjukt mycket, Camilo.

Two buddhas

Jag hade egentligen tänkt vänta med att plocka upp den här tills jag fått tillbaka min uthyrda

lägenhet, men igår kände jag att zen-trädgården som jag fann i Barcelona är precis vad min

 lilla stuga behöver.

Until the end..

Vinden piskar i ansiktet och snöflingorna letar sig in innanför kragen. Det finns väl bättre dagar att dö på. Nu är det över och allt som finns kvar är en otroligt lång fläta av hennes man och så många fina minnen. Tack för allt fina gamla Mindalka. Det är som att en epok gick i graven, när denna starka lilla ryska dam tog sitt sista andetag. Tack för allt du har gett oss, i våra hjärtan finns du alltid kvar.