Strövarstråt i staden

Efter en lång vecka i stallet så var det underbart att få komma hem till Camilo och bara vara. Träningsvärken i kroppen efter att vara igång hundratrettio procent behöver lite vila. Vi tog en sväng in till stan och jag insåg att här inne så finns det knappt någon snö alls! Det är här man ska vara alltså..

Om det finns uteserveringar, då är det defenetivt vår!

Camilo i sina drömmars butik.

Jag upptäckte också att det finns gömställen i gamla stan, som jag aldrig

 någonsin sett. Jag?! Urstockholmaren liksom.

Däröver ligger Grönan kall och tyst och rätt så tom. Men snart kommer vi.

Påsk är det visst snart också. Halleluja.

Fina du. Fina vi.

Stockholm är inte så tokigt ändå. Så länge det inte ligger snö därpå.

Miracles happen

Åh, herregud.. jag sitter och storbölar som ett barn. Jag har hittat honom! Helt sanslöst. Jag gick in och sökte på den danska avelsföreningen för PRE. Där var han. Min lilla Teo. Jag kan inte förstå det, men där är han. Han verkar må bra och jag ska till danmark, så är det bara. Jag ska försöka att få tag på ägaren och jag hoppas att det är samma kvinna som var nere i Barcelona och köpte honom som fortfarande har honom kvar, för hon var verkligen hur gullig som helst. Här är han. Lilla Teo har blivit stor.. han är född 2009, så han är 4 nu. Jag minns när han kom till stallet med fyra andra hingstar, han var vettskrämd och det gick inte ens gå in i boxen utan att han flög in i ett hörn och skakade. Än mindre sätta på en grimma. Men med tålamod och kärlek gick det. Och som jag fick tillbaka.
Den sista bilden är gammal, för där är det jag som rider honom. Mitt hjärta.

Teofilo Z

Lilla stora vackra Teo. Varje dag undrar jag över var du finns nu och om de behandlar dig väl.

Jag saknar dina galna upptåg och hur du följde mig var jag än gick.  

Tack.

Jobbigt att jobba?

Äntligen kom den tillbaka, den värmande solen. Det droppar från istapparna och man blir bländad av snön på marken. Men det känns ju inte alls som att det bara är sex veckor kvar tills Gröna Lund öppnar, det ska ju hinna bli vår. På riktigt! Bort, fördömda snö!
Igår sa Camilo att, om man arbetar med det man älskar - då jobbar man ju egentligen inte. Han syftade på mitt arbete, som jag har gett hela mitt liv för. Men det är jag så tacksam över. Det ÄR mitt liv, det är mitt jobb. Same, same. Han sa också " fast då jobbar du inte på Grönan heller". Det är jag beredd att hålla med om. Jag skulle kunna göra göra det gratis. Låt mig bo i Pettson och Findus hus och ge mig några våfflor om dagen, eller den goda thai-maten som finns i parken - så kan jag arbeta utan att få betalt. Fast, utan pengar.. då skulle jag behöva fara till sydamerika i en av de flygande elefanterna.

Vackrast i världen

Fick mig en stund med min finaste idag. Annars är jag för upptagen med att träna unghästarna och hon med att lära folk allt hon kan på ridskolan. Hon är nog den häst i hela världen jag måste tänka minst på min ridning, jag bara gör, jag bara är, och det bara blir. Det är underbart. Tack fina Chastra för att du finns.  

Chastra och jag 2005

El mejor

Jag älskar dig så sjukt mycket, Camilo.

Two buddhas

Jag hade egentligen tänkt vänta med att plocka upp den här tills jag fått tillbaka min uthyrda

lägenhet, men igår kände jag att zen-trädgården som jag fann i Barcelona är precis vad min

 lilla stuga behöver.

Until the end..

Vinden piskar i ansiktet och snöflingorna letar sig in innanför kragen. Det finns väl bättre dagar att dö på. Nu är det över och allt som finns kvar är en otroligt lång fläta av hennes man och så många fina minnen. Tack för allt fina gamla Mindalka. Det är som att en epok gick i graven, när denna starka lilla ryska dam tog sitt sista andetag. Tack för allt du har gett oss, i våra hjärtan finns du alltid kvar.

Min vän

Tack allra finaste Igor. För att du litar på mig och för att du ger allt. Kravlöst.

Tack.

Ett flygplan. Mitt kungarike för ett flygplan.

Jag får sådan res-abstines titt som tätt. Det känns som att tid i Sverige är bortslösad tid. Speciellt sådana här dagar då snön vräker ner och man blir en stelfrusen fiskpinne bara av att gå mellan stallet och ridhuset. Jag minns det varma hem jag hade för bara ett år sedan.. Men även där fick jag halvt panik ibland över att vara fast på ett och samma ställe. Jag hade gärna tagit mig över atlanten den här vintern också, men nu satte ett brutet ben stopp för de planerna. Jag har valt bort allt sådant som hus, hund, familj, you name it - för att kunna vara fri som en fågel och kunna styra dit näsan pekar. Det kommer att bli en bra sommar, jag säger inte det. Unghästarna som blivit så fina och jag har ett fantastiskt jobb som famkampsvärd i en underbar park. Men sedan måste vi iväg - jag och min allra finaste Camilo. Chile, here we come. Eller.. later we will come. I promise. Och Argentina.. och Paraguay.. och..