Varje gång

Solen brände lite lagom, vinden blåste genom våra tankar och regnet landade i håret då vi gled mellan parken och stället mittemot. Sommaren sjönk in i våra liv och rasslade förbi. Hur blev det september? Det var bara en knapptryckning sedan jag landade i landet mellanmjölk, men ändå känslan av att ett helt liv har passerat då jag traskade Barcelonas gator fram. En annan Michelle har tagit form, men ändå så smärtsamt lik den som studsade fram mellan attraktionerna eller for mellan jobb i stallen eller in till Kungsgatan. Nu är jag där igen. Eller här. Livet liksom ruskar sig tillbaka och pusslar sig fast på sina bitar som det alltid har varit. Men allt jag har fått känna, allt jag har fått smaka, allt jag har fått impräntat i mina blå - det finns där och har ändå gjort mig.. bättre? Annorlunda. Äldre, om inte annat.
 

Eclipse

Ingen midsommarstång, men sill och potatis plus jordgubbstårta bjöds det på av mina kära på Hammarby. Insåg igår att det finns nog ingen plats på jorden jag känner mig mer hemma än här. Så många timmar, dagar, år jag spenderat på denna gård. Red mina unghästar för att sedan ligga och lapa sol mellan verkstaden och ridhuset där i all min matkoma. Älskar min lilla stuga, blir så harmonisk av att sova där. Inget buller eller brus eller tv eller internet. Bara jag och mitt huvud. Svårt var det i början, men sen bara över en natt tog lugnet över. Här hemma sitter jag och plågar mig igenom låt efter låt. Minnen, minnen, minnen. Ont.

Älskade gröna vänner.

Har redan ångest över att säsongens slut ska närma sig, nu i det blomstrande juni. Åter igen läker Grönan min själ.. min trasiga, sönderslitna själ. Ibland känner jag tacksamhet över allt som hänt, ibland vill jag bara slänga mig ner på marken och ligga tills min kropp löses upp i små molekyler, ända in till hjärtat. Älskade vänner i våran gröna park, jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig. Även ute på mitt underbara Hammarby hittar jag mitt lugn. Men ibland är det svårare att vara i ett lugn än i ett kaos. I det röriga hinner jag inte tänka, inte känna. Kaos-Michelle, är det inte så ni säger?
Dreams can not be tamed, dreamers can not be ruled.. som slingrar sig runt mitt ben här där jag sitter på golvet i min stökiga etta. Men det var mina drömmar som slet mig ifrån dig.

Because we need it too..

Happy horse!

Idag har solen värmt oss i ansiktena och smält bort nästan all den ohyggliga mängd snö som föll ner igår. Tog mig ut till Chabrie i vårvädret, svettades riktigt på vägen dit i min tjocka jacka. Härligt! Vi skrittade bort till ridhuset och hon kändes uppåt. Arbetsvilligare häst får man nog leta efter, hon blir så fruktansvärt glad när man berömmer henne och hon känner att hon har gjort rätt. Ibland så blir hon oerhört stark, men ger man bara efter lite grann så slappnar hon av och går att få tillbaka lättare. Hon har verkligen ett otroligt steg! Jag trodde vi skulle lyfta från marken där i traven.

S

I wish

Garbanzo. If I were rich, I would buy a big caravan and travel all around the world with you.

Halleluja...

Underbart påsk-väder. Snöblask blandat med hagel, gråa stora moln och en del vind på det. Extra fantastiskt när jag vet att det är tjugo plus nere i mitt kära Barcelona. Har fått lite ordning i lägenheten, men det ser inte färdigt ut på långa vägar. Kan äta, sova och duscha i alla fall. Orken att göra det prydligt infinner sig bara inte.. Orkar inte vara ensam, orkar inte vara med folk. Hos hästarna är jag okej. Behöver bara vara.

Gör inte så mycket mer än att flänga runt i olika stall. Kanske se familjen lite då och då. Annat har jag varken lust eller energi till. Kanske om jag blir Michelle snart igen, men inte nu..

Jag tänker bara på om. Om. Om om hade varit. Om det hade varit annorlunda. Jag får äta kakan jag bakat. Bädda sängen jag valt. Äta min egen skit, rent ut sagt.

Garbanzo

Not a minute pass without me thinking of you. I hope you understand that.

My heart is screaming for you.

La botella!

Att saknad kan göra så ont. Så så ont. Fysiskt ont.