Har redan ångest över att säsongens slut ska närma sig, nu i det blomstrande juni. Åter igen läker Grönan min själ.. min trasiga, sönderslitna själ. Ibland känner jag tacksamhet över allt som hänt, ibland vill jag bara slänga mig ner på marken och ligga tills min kropp löses upp i små molekyler, ända in till hjärtat. Älskade vänner i våran gröna park, jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig. Även ute på mitt underbara Hammarby hittar jag mitt lugn. Men ibland är det svårare att vara i ett lugn än i ett kaos. I det röriga hinner jag inte tänka, inte känna. Kaos-Michelle, är det inte så ni säger?
Dreams can not be tamed, dreamers can not be ruled.. som slingrar sig runt mitt ben här där jag sitter på golvet i min stökiga etta. Men det var mina drömmar som slet mig ifrån dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar