När karusellerna sover..

Klev in genom den stora porten under en blå himmel idag. Så lik men ack så annorlunda. Inga skrattande barn, inga kramandes kollegor, inga ljud från våra kära attraktioner.. tystnad. Stillhet. Promenerade runt en stund och njöt av att få lite extra-tid i min älskade park. Plockade ur alla mina kläder ur mina skåp och lämnade in nycklarna. Sorg. Det är alldeles för lång tid tills April.

Ett tu och nu

Regnet öser ner från himlen, allting blir så blött.. Just nu saknar jag Barcelona av hela mitt hjärta. Vandra omkring på smågatorna, åka upp i bergen, ut till någon liten by..stoppa tårna i sanden, sitta vid Plaza Catalunya och glo på folk. Vackrare ställe i Europa kan vara svårt att finna. Och min själ kommer för evigt vara förankrad vid denna punkt i världen.
Mitt hjärta snörper sig. Jag minns. Jag tänker på. Jag har fått lära mig att stå på egna ben, att andas min egen luft och få mitt hjärta att slå i sin egen takt igen.
Nu är jag Michelle igen.
På nya äventyr.

Separationsångest.

Usch..endast två små ynka dagar kvar nu. Timmarna kommer att rassla iväg som torra, gula löv på boardwalken. Kommer dock ha mer tid över för hästarna nu, lugna själen lite på landet bland kattungar, hösilagelukt och otroligt tysta och stjärnklara kvällar. Och umgås med mina fina små, de går otroligt bra nu. Igor är fortfarande stirrig och Jerzy en skitstövel ibland, men oj som de kan samla sig och arbeta när de verkligen vill. Jag tror sverige kan ha sin första piafferande basjkir snart.
Försöker att planera litet inför vintern. Men egentligen vet jag att det inte är någon idé.. Livet gör som det vill ändå.

I mitt hjärta

Sommaren ramlade iväg med oss, så nu befinner vi oss här - två helger kvar plus en stjärngala. That´s it? Kan inte beskriva min tacksamhet nog över allt som har hänt och de människor jag har fått in i mitt liv. De som jag har fått uppleva denna regniga, underbara, långa, fina, hårda gröna sommar med. Jag är inte samma Michelle som tumlade ur planet den där dagen i mars för ett halvår sedan. Tack för allt tålamod, mina vänner. Tack för alla minnen och tack för att ni finns.

J.A

Det du har ska du ge, det du behöver ska du få.

Varje gång

Solen brände lite lagom, vinden blåste genom våra tankar och regnet landade i håret då vi gled mellan parken och stället mittemot. Sommaren sjönk in i våra liv och rasslade förbi. Hur blev det september? Det var bara en knapptryckning sedan jag landade i landet mellanmjölk, men ändå känslan av att ett helt liv har passerat då jag traskade Barcelonas gator fram. En annan Michelle har tagit form, men ändå så smärtsamt lik den som studsade fram mellan attraktionerna eller for mellan jobb i stallen eller in till Kungsgatan. Nu är jag där igen. Eller här. Livet liksom ruskar sig tillbaka och pusslar sig fast på sina bitar som det alltid har varit. Men allt jag har fått känna, allt jag har fått smaka, allt jag har fått impräntat i mina blå - det finns där och har ändå gjort mig.. bättre? Annorlunda. Äldre, om inte annat.
 

Eclipse

Ingen midsommarstång, men sill och potatis plus jordgubbstårta bjöds det på av mina kära på Hammarby. Insåg igår att det finns nog ingen plats på jorden jag känner mig mer hemma än här. Så många timmar, dagar, år jag spenderat på denna gård. Red mina unghästar för att sedan ligga och lapa sol mellan verkstaden och ridhuset där i all min matkoma. Älskar min lilla stuga, blir så harmonisk av att sova där. Inget buller eller brus eller tv eller internet. Bara jag och mitt huvud. Svårt var det i början, men sen bara över en natt tog lugnet över. Här hemma sitter jag och plågar mig igenom låt efter låt. Minnen, minnen, minnen. Ont.

Älskade gröna vänner.

Har redan ångest över att säsongens slut ska närma sig, nu i det blomstrande juni. Åter igen läker Grönan min själ.. min trasiga, sönderslitna själ. Ibland känner jag tacksamhet över allt som hänt, ibland vill jag bara slänga mig ner på marken och ligga tills min kropp löses upp i små molekyler, ända in till hjärtat. Älskade vänner i våran gröna park, jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig. Även ute på mitt underbara Hammarby hittar jag mitt lugn. Men ibland är det svårare att vara i ett lugn än i ett kaos. I det röriga hinner jag inte tänka, inte känna. Kaos-Michelle, är det inte så ni säger?
Dreams can not be tamed, dreamers can not be ruled.. som slingrar sig runt mitt ben här där jag sitter på golvet i min stökiga etta. Men det var mina drömmar som slet mig ifrån dig.

Because we need it too..

Happy horse!

Idag har solen värmt oss i ansiktena och smält bort nästan all den ohyggliga mängd snö som föll ner igår. Tog mig ut till Chabrie i vårvädret, svettades riktigt på vägen dit i min tjocka jacka. Härligt! Vi skrittade bort till ridhuset och hon kändes uppåt. Arbetsvilligare häst får man nog leta efter, hon blir så fruktansvärt glad när man berömmer henne och hon känner att hon har gjort rätt. Ibland så blir hon oerhört stark, men ger man bara efter lite grann så slappnar hon av och går att få tillbaka lättare. Hon har verkligen ett otroligt steg! Jag trodde vi skulle lyfta från marken där i traven.