Hösten står orubbad

Det hjälper inte hur mycket man än pratar med träden eller hur mycket vatten som forsar ner från skyn. Löven färgas gulbruna och rödglödande ändå.. och så faller de där, ett efter ett. I stora sjok när nordanvindan flämtar och pustar. Jag vill bara ta dem och limma fast dem igen, blad för blad. Eller så tar jag mig ett flygplan någonstans. Om jag bara finge ta med mig alla mina små älskade baskilusker.

 

 

 

Mitt kungarike för en sadel

Idag har det varit sadelutprovning hela dagen lång. Vi tog in hästar på löpande band, jag tog en och sprang ner till hagen och så tog jag upp två nya kandidater. Så nu har de flersta av hästarna välsittande sadlar eller har sådana som väntar på att få lagas och stoppas om. Känns skönt att i alla fall utesluta sadelproblem om det är en häst som protesterar eller inte går så bra.
Sedan fick vi ett samtal från Småhamra där någon hade sett en lös häst och trodde den kunde vara härifrån. Ante och jag körde upp och tog oss en titt, och mycket riktigt - där stod det ett ungt par med en liten brun ponny som de lyckats flytta från vägen med hjälp av ett upphittat rep. Vi föste in henne i hagen igen vid stallet som ligger alldeles bredvid upphittningsplatsen, och efter mycket om och men även fått upp det trasiga staketet. Tur att det inte slutade illa det där.
Solen har värmt våra arma små själar idag och ger oss lite hopp i våra hjärtan.

Jag ska bara..

En strumpa.. två strumpor. Å hej, och...hå. Ett linne. En mössa. Suck och stön. Ett byxben.. och tvåå. Pust. Bara skorna kvar. Att få på sig träningskläderna efter ett långt uppehåll är nästan hårdare än själva springandet. Halvvägs igenom den mödosamma klädpåsättningen bestämmer jag mig för att skriva ett blogg-inlägg. Så pass jobbigt är det. Är hemma i lägenheten nu sedan igår, men längtar redan tillbaka till min lilla röda stuga. Lugnet. Hästarna. Älskade hästar. Tvåbeningarna. De som kallas för vänner och trevliga bekanta. Tack för att ni finns.

Noaks stuga

I natt kändes det som att min lilla stuga skulle svepas med all den vattenmassa som föll ner från den mörka skyn. Flyta på tills vi nådde Tahiti. Eller Kuba skulle inte vara helt fel det heller. Solen tittade lyckligvis fram på eftermiddagen och jag njöt ikapp med Jerzy.

J:na springer ut

Det börjar bli lite för kallt för en Michelle i Sverige nu. Tack och lov för alla fina människor omkring mig och mina älskade hästar. De värmer mig nästan likasamma som ett soligt land i söder. Har bott i min lilla röda stuga i över en vecka nu och hittat lugnet i min själ. Så lugnt som det nu kan bli där inne. De små har skött sig exemplariskt och jag känner mig som en orolig mor då barnen ska skolas in på dagis. Jarek och Jasjin är nästan mogna nog att hoppa över det sista året i gymnasiet och direkt ut i arbetslivet. Jerzy går lumpen och behöver lära sig mer diciplin innan han får mönstra. Han har dock permission ibland och kan då leka runt lite med de andra som är vuxna nog. Jelena och Jirinka har bara börjat grundskolan, men är brådmogna små flickor och har framtiden för sig. Jerrmarus går i specialklass eftersom har är född fel tid på året och har varit sjukskriven en tid. Men vilken stjärna vi har på språng! Jag älskar dem allihopa och är så stolt över mina små skyddslingar. Nästa vända är det dags för K:na. Spännande.

När karusellerna sover..

Klev in genom den stora porten under en blå himmel idag. Så lik men ack så annorlunda. Inga skrattande barn, inga kramandes kollegor, inga ljud från våra kära attraktioner.. tystnad. Stillhet. Promenerade runt en stund och njöt av att få lite extra-tid i min älskade park. Plockade ur alla mina kläder ur mina skåp och lämnade in nycklarna. Sorg. Det är alldeles för lång tid tills April.

Ett tu och nu

Regnet öser ner från himlen, allting blir så blött.. Just nu saknar jag Barcelona av hela mitt hjärta. Vandra omkring på smågatorna, åka upp i bergen, ut till någon liten by..stoppa tårna i sanden, sitta vid Plaza Catalunya och glo på folk. Vackrare ställe i Europa kan vara svårt att finna. Och min själ kommer för evigt vara förankrad vid denna punkt i världen.
Mitt hjärta snörper sig. Jag minns. Jag tänker på. Jag har fått lära mig att stå på egna ben, att andas min egen luft och få mitt hjärta att slå i sin egen takt igen.
Nu är jag Michelle igen.
På nya äventyr.

Separationsångest.

Usch..endast två små ynka dagar kvar nu. Timmarna kommer att rassla iväg som torra, gula löv på boardwalken. Kommer dock ha mer tid över för hästarna nu, lugna själen lite på landet bland kattungar, hösilagelukt och otroligt tysta och stjärnklara kvällar. Och umgås med mina fina små, de går otroligt bra nu. Igor är fortfarande stirrig och Jerzy en skitstövel ibland, men oj som de kan samla sig och arbeta när de verkligen vill. Jag tror sverige kan ha sin första piafferande basjkir snart.
Försöker att planera litet inför vintern. Men egentligen vet jag att det inte är någon idé.. Livet gör som det vill ändå.

I mitt hjärta

Sommaren ramlade iväg med oss, så nu befinner vi oss här - två helger kvar plus en stjärngala. That´s it? Kan inte beskriva min tacksamhet nog över allt som har hänt och de människor jag har fått in i mitt liv. De som jag har fått uppleva denna regniga, underbara, långa, fina, hårda gröna sommar med. Jag är inte samma Michelle som tumlade ur planet den där dagen i mars för ett halvår sedan. Tack för allt tålamod, mina vänner. Tack för alla minnen och tack för att ni finns.

J.A

Det du har ska du ge, det du behöver ska du få.