Sötnöt

När jag var ute och sprang idag på siestan, så ploppade ett gammalt minne upp i huvudet. Det är sommar. Varmt. Jag arbetar på Grönan. För dagen står jag på Kulingen (för de oinvigda är det en båt som snurrar runt sin egen axel), många barn står och väntar i kön. En åktur är i full gång och jag står och iaktar. Känner mig harmonisk och och njuter av livet. Plötsligt känner jag min väldigt iaktagen. Tittar ner på min vänstra sida, där en liten flicka med pippiflätor står först i kön. Hon suckar djupt och säger sedan "ååhh.. vad du är fin". Jag tror det var det gulligaste jag någonsin hört. Jag menar.. av fulla och barn får man höra sanningen.

Kiss me now, or loose me forever.. baby.

Det känns som att alla har varit lite på "stand by"-läge nu ett tag med kylan. Nåväl... "kylan" är väl egentligen ingen riktig vinter överhuvudtaget. Lite frost på morgonen och en tio-femton plus under dagen. Men tillräckligt för att dämpa humöret. Eller så har alla bara tillräckligt med saker i livet och i huvudet. Tell me about it.
Anet och jag fann en rysk matbutik inne i Barcelona häromveckan. De har till och med filmjölk! Här vet de inte vad det är och förstår inte vilken lycka man kan känna för sur yougurt. Hittade havregryn också och då var allt komplett. Frukost på riktigt!

Igår red jag Mandamas för första gången på länge. Inte sedan vi red in honom och då jag var testpiloten. Sedan dess har Magi ridit honom eftersom det är hans klients häst (klienten är en rätt så berömd fotbollspelare från ett engelskt lag). Men igår hoppade jag upp igen på min lilla bebis. Han har ett hjärta av guld, men tänker inte alltid så logiskt eller rationellt. Och när han blir sur eller rädd utstöter han det mest märkliga ljud. Man kan höra Mandamas över hela stallet när han är på g. Jag har lärt honom att pussas och nu vill han puffa sin mule på min mun mest hela tiden. Att stänga fönsterluckan på kvällen kan inte göras förrän han har fått minst fem pussar. Då är han nöjd. Lika rolig som han från marken, var han inne på ridbanan igår med. Fina, fina gråben!

Hurra

När man finner två strumpor av samma sort i lådan på första försöket, då vet man att de kan bli en riktigt bra dag.

Nenita

Jag och min Nena före träningspasset i Söndags. Sui håller koll i bakgrunden.

Den vintertid nu kommer

I morse var marken helt frostnäpen och glittrig. Vintern har visst börjat nu efter en sådan mild tid med sol och blomstrande rosenknoppar. Vi har fått en hel del nya hästar, bland annat en stor ståtlig portugis vid namn X-el.

Gör

"Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd, utan någon annans vägledning"

Skrutt

Min allra käraste lilla Teo. Det är svårt att känna gränslös kärlek för någon eller något man vet kommer att försvinna ur ens liv. Men jag bestämde mig för att älska honom av hela mitt hjärta ändå. Idag är han något av det finaste jag har. Kanske inte imorgon, men jag är tacksam för att jag får älska honom idag och att han är här.

Mandamas tycker om pussar

Ibland älskar jag mitt arbete fånigt mycket. Min yngsta häst Teofilo är en underbar individ och så otroligt lättlärd. Jag hoppas att jag får arbeta med honom ett tag till, att han inte blir såld alldeles för snart. Men man vet aldrig.

Mitten av december nu. Snart slut på året, det får mig som sagt alltid att börja fundera. För mer eller mindre precis fyra år sedan hade jag pecis jobbat klart på Gröna Lunds julmarknad och flydde undan vintern till min kära vän Tina som för tillfället bodde i Florida. Hade en fin tid där med henne innan jag spontant tog ett annat flyg nedåt och hamnade i Bolivia med käraste Marre som fotograferade världen redan då. Det var ett uppvaknande som hette duga att ta sig från Miami till sydamerikas fattigaste land.
För tre år sedan arbetade jag i ridsport-butiken och red Cathrins fina hästar. Sparade ihop mina slantar för att åter igen bege mig över atlanten till det mest fantastiska Cuba. Brita höll mig sällskap i några veckor innan jag for runt ensam en månad på denna märkliga men ack så underbara ö. En resa jag för alltid kommer att ha i mitt hjärta.
För två år sedan var jag i Valencia och bodde på hotell, åt glass och vandrade runt i staden en vecka eller så. Hade tagit mitt pick och pack från Sevilla och begav mig mot mitt nya jobb. Men mellanlandade här för att ladda upp batterierna.
För ett år sedan hade jag för länge sedan redan bekantat mig med mitt kära Barcelona. Hade min relation som var allt för mig. En lärorik resa det med...
I december 2011 är Michelle fortfarande i Catalunya, eller kanske rättare sagt åter igen.. efter en smärtsam Mexico-upplevelse. Allt är detsamma men ändå så annorlunda. Tänk vad livet är märkligt ändå.

Du får inte..

När stenarna man lagt upp så omsorgsfullt brister och raserar, försöker man att lappa ihop dem gång på gång då man varje gång har slagit dem ner med buller och brak.. Men det kommer till ett ögonblick då allt har förvandlats till damm och allt är oåterkallerligt. Låt vinden ta det dit den vill..