En glimt. En pil.

Jag har alltid varit en känslomänniska. Och jag har alltid tyckt att det är bättre att känna mycket, än att ingenting ha i bröstet. Vare sig det är en rusande lycka, eller en nertryckande depression. Hur mörkt jag än haft det, har jag alltid alltid kunnat se ljuset någonstans. Ibland har jag omfamnat min nedstämdhet och känt mig trygg i den. Hoppet har jag aldrig förlorat.

Men den senaste tiden i mitt liv. Den har varit mörk och jobbig. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora ljuset jag alltid sett, hur litet det än varit. Aldrig förlorat pilen i min kompass. Nu tappade jag både riktning och hopp. Jag förstod bara inte hur livet någonsin igen kan bli fyllt med glädje. Jag säger inte att det är över, på något sätt, men kanske..kanske..så är det nu det bara kan gå uppåt. 

Jag måste våga tro på det.