Silence is gold

Jag älskar mitt jobb. Man skuttar. Hejar. Skriker. Alldeles för mycket ibland. I förrgår hade jag tappat rösten totalt. De skickade hem mig att vila och jag satte mig i solen ett tag för att vänta in Camilo. Det är otroligt svårt att vara tyst, till och med när jag sitter ensam. För då vill man ju sjunga med i musiken man har i öronen och det promenerade förbi en and jag skulle säga hej till. Men det gick ju inte. Fick inte fram ord hur jag än försökte. Igår kunde jag i alla fall prata, än om mycket klent och helst. De placerade mig nere på lagret, så jag fick springa runt med grejer till olika enheter i parken som skulle ha saker. Bunta ihop lotter, fylla på med skott i Machinegun Kelly och annat skoj. Tyst. Försökte jag i alla fall. Salomon sa när jag gick på rast " Ät och drick gott nu, och var tyst. Fast av vad jag har lärt känna dig idag så blir det nog svårt". Jag försökte verkligen! Men det är oerhört svårt, men jag har kämpat på för att jag har ett femkampsgäng till idag. Får se om jag är okej nog för att heja fram dem, annars får vi sätta in en ersättare. Fast jag vill ju hemskt gärna göra mitt EGET arbete.