Tiden rämmar i väg som ett ostoppbart tåg. Snart slut på det här året det med, jag är tjugofem år gammal och massor med drömmar kvar i hjärtat och underbara minnen i själen. Ibland är jag fortfarande tretton år och springer runt i skog och mark bland får och hästar med min älskade syster. Nu har hon två egna barn, det är rentav helt osannolikt. Var tog vi vägen? Hur gick det här till? När började livet?
Jag läste mina älskade Tvillingarna, Kitty och häst-böcker. De var mina skatter och behandlade dem så varsamt. Somnade under mina bilder på galopperande, frustande, sovande, betande, travande hästar och stora Titanic-poster med Leo och Kate. Med lugna favoriter på radion dygnet runt med romantik och kärlek i hjärtat. Dansade runt till Spice Girls och Hanson (minns hur jag en gång fick skaka Tylors hand och jag tvättade inte högerhanden på en vecka). Jag drömde, levde och andades häst. De har alltid varit min stora passion och det kommer att förbli så. På Hammarby formades jag till den jag blev och är. Så många timmar, dagar och år jag har vandrat runt bland mina fyrbenta och tvåfotade vänner där. De finns för alltid i mitt inre. Var redan på barnsben en slarvmaja och jag har fått kämpa med buller och tvång för att få ordning på allt i mitt kaos. Om jag någonsin fått det? Men hur är det man säger.. ordning är bara för idioter, genier behärskar även kaos?
Ack Michelle, ständigt olycklig kär och aldrig nöjd. Alltid har jag letat efter något bättre. Hur kan man vara tillfredsställd med tillvaron när man vet att det alltid kan bli snäppet fantastiskare. Det har drivit mig runt jorden och runt mig själv. Fått mig att slå knut på mina tankar och skapat oreda för andra. Jag har så många att tacka och fler att be om ursäkt till.
Vad hade jag sagt till mitt yngre jag om jag fått chansen? Håll kvar vid det som är viktigt och släpp taget om det andra! Jag har försökt att hålla kvar saker och ting med näbbar och klor, när jag egentligen borde ha låtit det gå. Jag är oerhört nostalgisk och melodramatisk, på gott och ont.
Latigo är fantastisk. Inte bara det att han är gudomligt vacker och kan göra allt du ber honom om, han är mer som en människa än en häst. Jag tror att han förstår allt jag säger. När han ser mig komma, välkomnar han mig alltid med först ett högt gnäggande och sedan kan vi ha en hel konversation där jag pratar på och han svarar med djupa brummanden. Härom natten när jag var ledsen och nere gick jag ut till hästarna för att få lite ro. Stannade till vid Latigo´s box och han höll sin mule tryckt lätt till min kind och höll den där tills jag var tvungen att pussa honom tillbaka. Finaste!
