En glimt. En pil.

Jag har alltid varit en känslomänniska. Och jag har alltid tyckt att det är bättre att känna mycket, än att ingenting ha i bröstet. Vare sig det är en rusande lycka, eller en nertryckande depression. Hur mörkt jag än haft det, har jag alltid alltid kunnat se ljuset någonstans. Ibland har jag omfamnat min nedstämdhet och känt mig trygg i den. Hoppet har jag aldrig förlorat.

Men den senaste tiden i mitt liv. Den har varit mörk och jobbig. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora ljuset jag alltid sett, hur litet det än varit. Aldrig förlorat pilen i min kompass. Nu tappade jag både riktning och hopp. Jag förstod bara inte hur livet någonsin igen kan bli fyllt med glädje. Jag säger inte att det är över, på något sätt, men kanske..kanske..så är det nu det bara kan gå uppåt. 

Jag måste våga tro på det.

Babysteps

Jag borde ta mig i kragen nu. Men orken finns inte. Borde inte ligga här och tycka synd om mig själv, jag vet. Men med små, små steg tar jag mig framåt. Men det är ändå miljontals ljusår från hur snabbt jag brukar färdas. 

Men vet du. Det är okej. 

Det är så mycket man borde. Men jag skiter i det just nu. 

Du du du

Min hjärna slutar inte mala om dig och mitt hjärta går i bitar 

Jag älskar dig.

Farväl pappa

Teddy

Min värld är kaos utan dig

Älskade

Teddy. Jag saknar dig och älskar dig så.. Förlåt för allt.. 

Tsunamivåg av minnen

Jag håller nätt och jämt ihop. Kvällarna och nätterna är värst. Jag saknar dig, älskade Camilo. Jag kan inte le. Jag kan inte äta. Kan inte andas. Jag går runt i min älskade stad, men våra minnen sitter i varje gatuhörn och jag får en kallsup varje gång jag tänker för mycket. 

Jag skulle ge allt för att vrida tiden tillbaka. Göra om. Göra rätt.

Jag kan numera bara sända dig mina varmaste tankar och all kärlek i mitt hjärta. För den finns kvar där, det vet du.

Dear Barcelona. Heal me.